Alvh

Hittade en gammal text i ett anteckningsblock från längesen.. om det är verklighetsbaserat eller ej förtäljer ej historien, men jag vill ändå publicera den. Jag tror att många går in i något slags försvar; mot sig själva, mot tiden, mot maktlösheten. De gräver ner sig i bitterheten och börjar därmed hata sin älskade. För denna är så nära, men kan ändå inte göra livet intressantare, kan inte göra personen i fråga mer klarsynt, dra på munnen, eller bara leva lite mer igen. De släpper taget så att allt det som var ljus och sol rinner ut på gatan i en sådan smärta som kan ta liv. Innan någon annan städar bort det... Du är en sån med svarta ögon. Ser man in i dem, vet man att du ej är där, vet ej om du har funnits. Om det var du eller någon annan. Om jag träffade dig idag. Då skulle du vara något annat. För då var vi inte längre smittade av det svarta. Om du ser in i mina ögon är de nog lika svarta, för dig med. Och tomma. Tittar du noga. Om det går, med dina kolögon, kan du se ett gråtande barn, som aldrig någonsin ville dig illa. Som aldrig egentligen vetat något om ondska. Men man lär sig slåss, hata, älska. Allt det där. Men det tomma mörkret i dina ögon kan jag nog aldrig lära mig behärska, kyssa bort, nej. Jag vet att detta inte har något med verkligenheten att göra. det är bara naiva drömmar om en perfekt värld. Men jag kan inte sluta tänka på dig. Jag skulle vilja krypa upp i din varma, och trots allt, trygga famn. Luta mitt huvud mot ditt bröst. Hålla om dig. Känna dina hjärtslag, känna dina händer smeka mig sakta över ryggen. Känna din andedräkt i mitt öra när du viskar att allt kommer att bli bra...