Alvh

Bloggen har avstannat i större mening än innan, men det är i samma takt som våren gjort sin entre´. Inte för att jag njuter så mycket som jag borde, jag orkar inte. Det känns meningslöst på något sätt. Den här våren lever jag för att våren och sommaren ska ta slut. För i höst är det min tur att leva. Jag vet ännu inte vart jag kommer hamna, eller hur eller exakt när.. Men det är spännande, iallafall intalar jag mig det för jag är livrädd. Men det finns en stor tillfredställelse i det med.

 Jag jobbar en del och trivs väldigt bra, tiderna är jobbiga ibland och de gamla varierar i temperament och humör, men det är charmigt. Jag har många underbara kollegor och lär mig något nytt varje dag. Både om livet och om döden. ibland när man kommer till jobbet har en människa försvunnit därifrån. Det är så definitivt att jobba sådär, så slutgiltligt ibland. Men sen kan man få någon att le och göra dennes dag aningens bättre, då växer man inombords. Det är en erfarenhet att bära med sig och jag är så glad att någon ville satsa på mig och ge mig min chans att göra en insats.

Jag lever men ändå inte, jag lever, andas och skrattar, reser, festar och njuter. Men ändå vill jag härifrån så det värker i varje del av min kropp. Jag är lycklig, men desperat, gräset är absolut grönare på andra sidan och nu vill jag ta min filt och ta steget över dit och slå mig till ro en stund.

Vi hörs igen när jag har något att berätta.