Alvh

Tack för allt farmor.

Hela dagen har vi vakat, nästan hela släkten var där. Det var ibland uppsluppen stämning, vi kollade på gamla bilder, retade varandra för kläder och åttiotalsfrisyrer. Pratade gamla minnen om farmor. Såg till att hennes mun inte torkade, och fuktade den med en tuss. Höll hennes hand, strök hennes panna. Ibland grät vi, ibland fikade vi, och ibland berättade vi saker i hennes öra, fast hon inte var vid medvetande. Men hörseln är det allra sista som lämnar en människa.

Det var fint, det var lugnt. Stillsamt. Några åkte iväg framåt eftermiddagen och vid halv fem somnade hon in. Andningen blev svag och alla som var kvar stod runt sängen och höll hennes händer tills allt var över. Lugnet infann sig och hon blev alldeles stilla. Lilla farmor, nu slipper du lida och ha ont mer. Vi kommer aldrig att glömma dig, du var en fantastisk människa och vi är många som kan tacka dig för att vi lever. Hundratals olika minnen i var och en av oss.

Vila i frid, någon dag ses vi. Jag vet att du har det bra, hälsa min bror däruppe. Jag älskar dig.