Alvh

Mitt huvud blir alltid tomt, blankt och molnigt såfort jag ska skriva något av betydelse, något jag vill andra ska läsa, något jag vill ska fastna i någons medvetande, om så bara för en liten stund. Därför skriver jag aldrig nåt särskilt intressant, för orden finns där, men lyckas inte komma fram. Tro mig jag har mycket som jag vill ska nå fram, men det gör det inte, men de som känner mig, eller någon gång kommer lära känna mig, kan se det, höra det och känna det ändå. Men det kanske inte var grundtanken med min blogg från början. Mer som en offentlig dagbok, som mångas bloggar ju är.  Det här gjorde jag då och då, den personen sa det här, såhär kul hade jag då, och där och då gjorde jag bort mig och Hoppsan nu var jag bakis igen, stackars mig... Typ så.
Kanske är det skoj ibland? Det är alltid skoj att läsa andras bloggar, man undrar var de får allt smart, poettiskt, vackert, ilsket eller hysteriskt ifrån. Kanske är de flesta större tänkare än jag, och jag spelar i det andra laget, jag är en drömmare, som miljarder andra, med oförmåga att dela mina tankar med omvärlden.
Men det stör mig bara lite, vissa personer vill jag ju faktiskt ska veta vad jag tänker och hur just jag fungerar, resten skiter jag i,men. Hör mig, se mig, allt ljus på mig, jag är ju trots allt allt det: strålkastare, smink, sorl och mag-fjärlilar, men manuset får någon annan stå för.