Ett dystert jubileum.
6/12- 2013
Grattis på födelsedagen, pappa.
Förra året skojade vi att vi skulle fira denna dag, 70 år, med buller och bång. Då sa du att du skulle fly till fjärran land och gömma dig. Och på ett sätt blev det ju så. Du var enkel, ville inte bli firad eller så, men jag tror du uppskattade att vi kom och hälsade på. Jag är precis likadan. Vi åt tårta och jag har för mig att du och jag bakade lussekatter. Eller ”gula bullar” som du kallade det. Gammeldags, precis som du kallade köttfärs för malet kött och vispgrädde för tjock grädde. Det var så du. Pappa.
Men förra året kunde jag aldrig ana att livet skulle se ute så här. Inte på något sätt. Jag kan inte förstå att du är borta, och jag saknar dig. Du ska ju bara finnas här och bära upp min värld när inte jag klarar det själv. När jag inte orkar eller bara när allt går fel. Då har du alltid funnits där. Alltid hjälpt, ifrågasatt många gånger, men alltid hjälpt.
Jag vill att du ska vara här när jag klarar en tenta, eller bara gjort något jag är stolt över. För ingen i hela världen har någonsin blivit så jävla stolt som du . Du gladde dig så enormt. Och jag minns i somras när vi fick reda på att jag kom in på min utbildning. Du var så glad. Och jag med. Eller när jag tog mitt körkort. Det är alltid dig jag velat ringa först när något bra händer för du har alltid blivit så genuint lycklig. Nu är den glädjen lite borta. Visst blir jag glad när jag klarar något, och stolt. Men det finns ingen som gläds på samma sätt som du gjorde.
Jag minns i somras när jag velade om jag skulle tacka ja till studentrummet eller inte. Jag sa att jag var så feg. Du sa att det var det sista jag var, tänk på hur det var när du skulle flytta ner till Skåne.
Ibland pratar jag med dig när jag släckt lampan, det känns som du är där, jag hoppas det. Jag saknar dig varenda dag. Jag vill bara vakna upp ur den här mardrömmen. Och när jag vaknar så är det sommar och vi sitter ute på Fransberg och fikar med Mona, Jörgen och alla andra därute. Precis så som livet skulle vara. Som det ska vara.
Nu måste livet hitta nya meningar, jag måste hitta stöd på andra håll. Jag har ingen. Dig har jag alltid kunnat lita på. Det var så tryggt att ringa till dig varje dag. Det finns ingen sån längre. Ingen som är intresserad av min dag, som bryr sig om hur det går. Inte på det sättet och inte varje dag. Det är så in i helvete tomt och jag vet inte hur jag ska kunna fylla det tomrummet efter dig. Jag tror inte att det går.
Du skulle ju alltid finna här hos mig.
Jag älskar dig pappa.
Saknar dig för alltid.
