Sveriges största kaktusodling.
Jag läser återigen Marcus Birro. Jag köpte tre pocket på en gång. Nu läser jag " Att leva och dö som Joe Strummer". Jag älskar språket, beskrivningarna och alla referenser till artister och låtar. Det är vackert.
men det jag ville komma till, som min rubrik syftar på är inledningen på boken. Så träffande och så bra. Boken börjar med en beskrivning av Norrköping nämligen:
" Jag bor i en stad som har Sveriges största kaktusodling.
Det är ingen turistmagnet direkt. Nästan ingen åker hit om man inte måste.
Man blir som guldfisken som som stöter emot glaset vid varje vändning. Man
har ett liv, en vardag. Man ser om sitt hus. Man värnar om sin familj, om man
har någon, annars sig själv. Norrköping är en stad för vanligt folk. Sådana där
som kikar genom titthålet i ytterdörren innan de går ut. Dagarna går. Livet tröskar
sig fram. Det är näringsfattigt det mesta. En kaktusodling behöver inte så mycket
vatten."
Gissa varför jag flyttade ;)
