Min dröm!!!
Jag har fått jobb i Lund. Jag ska hyra ett rum i Malmö. Jag försvinner på söndag morgon från Norrköping, till mitt nya liv.
Sammanfattningsvis.
Jag har alltid varit en fegis. Alltid sett mig själv som någon som aldrig ens tar steget och vågar göra någonting som jag drömmer om. Jag låter det vara, för det är bekvämt. Men sen förbannar jag mig själv, hatar, hånar. Fegjävel tänker jag och trampar vidare i mina uppkörda hjulspår.
Nu är fegisen borta. För ett par veckor sedan ringde de från ett jobb jag sökt, som jag för längesedan glömt bort. Men de ville ha mig dit. Jag åkte dit, trotsade det värsta vintervädret, trotsade inställda tåg okrånglade en jävla massa,trots ingen sömn och begynnande mega- förkylning så tog jag mig ner, fick jobbet och lovade dyrt och heligt att jag kunde börja arbeta på måndag. Japp, detta lovade jag alltså i måndags och nu är det bara några dagar kvar.
Kul va! javisst! Jag har ingenstans att bo där nere. Ännu. Jag ska bo på nåt jäkla vandrahem första veckan. Som är ett gammalt tåg. Sen ska jag ägna hela veckan åt jobbintroduktion och att gå på lägenhetsvisningar. Det kommer bli en galen månad. Fegis-Anna sitter här inuti mig och tok-skakar. Jag bara skrattar åt hela situationen. Vill man så går det brukar jag säga åt mina gamla där jag förut arbetade. Och det gör det ta mej fan tydligen. Men visst läskigt är det. Jag har vänner därnere tack och lov.
Jag var och sade adjö åt mina gamla kollegor. Blommor och tårta. Ena avdelningen jag var på visste om att jag sökt jobb så de vart mest glada och önskade mig lycka till. Samordnaren blev rörd när jag kom med en kruka gula krokusar åt henne och min favoritavdelning med de allra bästa kollegorna i världen blev nästan ledsna. Fick kramar och de hoppades att jag skulle komma tillbaka någongång. jag ville inte ta farväl av de gamla, det kändes på tok för hårt. Kändes fint att veta att man gjort ett intryck, avtryck. Att vissa minns en för det man gjort. "Den bästa vikarien" fick jag höra. TACK!
Nu ska jag ägna mina sista dagar i den här staden till attumgås med nära och kära.
jag har en känsla av att det kommer bli mer blogginlägg när jag kommer söderöver. Något nytt att skriva om liksom:)
Sammanfattningsvis.
Jag har alltid varit en fegis. Alltid sett mig själv som någon som aldrig ens tar steget och vågar göra någonting som jag drömmer om. Jag låter det vara, för det är bekvämt. Men sen förbannar jag mig själv, hatar, hånar. Fegjävel tänker jag och trampar vidare i mina uppkörda hjulspår.
Nu är fegisen borta. För ett par veckor sedan ringde de från ett jobb jag sökt, som jag för längesedan glömt bort. Men de ville ha mig dit. Jag åkte dit, trotsade det värsta vintervädret, trotsade inställda tåg okrånglade en jävla massa,trots ingen sömn och begynnande mega- förkylning så tog jag mig ner, fick jobbet och lovade dyrt och heligt att jag kunde börja arbeta på måndag. Japp, detta lovade jag alltså i måndags och nu är det bara några dagar kvar.
Kul va! javisst! Jag har ingenstans att bo där nere. Ännu. Jag ska bo på nåt jäkla vandrahem första veckan. Som är ett gammalt tåg. Sen ska jag ägna hela veckan åt jobbintroduktion och att gå på lägenhetsvisningar. Det kommer bli en galen månad. Fegis-Anna sitter här inuti mig och tok-skakar. Jag bara skrattar åt hela situationen. Vill man så går det brukar jag säga åt mina gamla där jag förut arbetade. Och det gör det ta mej fan tydligen. Men visst läskigt är det. Jag har vänner därnere tack och lov.
Jag var och sade adjö åt mina gamla kollegor. Blommor och tårta. Ena avdelningen jag var på visste om att jag sökt jobb så de vart mest glada och önskade mig lycka till. Samordnaren blev rörd när jag kom med en kruka gula krokusar åt henne och min favoritavdelning med de allra bästa kollegorna i världen blev nästan ledsna. Fick kramar och de hoppades att jag skulle komma tillbaka någongång. jag ville inte ta farväl av de gamla, det kändes på tok för hårt. Kändes fint att veta att man gjort ett intryck, avtryck. Att vissa minns en för det man gjort. "Den bästa vikarien" fick jag höra. TACK!
Nu ska jag ägna mina sista dagar i den här staden till attumgås med nära och kära.
jag har en känsla av att det kommer bli mer blogginlägg när jag kommer söderöver. Något nytt att skriva om liksom:)
Kommentarer
Postat av: Freja
Det kommer bli så sjukt tomt utan dig, så du måste uppdatera mer så man vet vad du har för dig.
Postat av: John
Wohoo! Grattis! Detta är ju jättebra, du har mitt fulla stöd.
Postat av: Sandra
Skruttan du har väl aldrig varit feg? Det har bara varit ett annat kapitel i ditt liv. Nu är det dags för det nya och du är mer än redo att möta det. Jag är så hemskt stolt över dig och glad för din skull men snälla.... börja inte prata skånska. :-P
Postat av: ana
Freja. Ja känns askonstigt! Man är så van vid att alla finns omkring en! Men du är så välkommen neråt=) Å inte visste jag att du hade blogg, skoj:)
John: Tack så mycket:) Blir skoj att kunna träffa er också! bara bra saker!
Sandra: Tack!! Nejdå jag ska inte börja med skånskan, jag ska hålla hårt åp min dialekt:D
Trackback
