Alvh

Oj vad mycket som hänt sedan jag skrev. Jag har börjat jobba på riktigt nu. Jag stortrivs och får köra runt i en liten vit bil hela dagarna ut till mina vårdtagare i Lund. så himla skoj! jag har bott lite här och där, men nu har jag lyckats få ett tillfälligt boende till och med första maj, hos världens goaste tjej som heter Julia. Vi funkar sjukt bra ihop och det är jävligt skönt att ha någonstans att bo. Har även köpt en dator så det är lättare att meddela sig då;)

Imorrn ska jag upp klockan 5 (Skjut mig). så jag borde sova. Men jag lever i alla fall.

Pusshajj!

Hajj på eeuurr! Jau arrrr trött som ajn leden rullebör... haha that made no sense at all, men man måste ju öva på skånskan när man är härnere. INTE kul att bli igenkänd som östgöte...!

Jobbet verkar jättespännande och folket jag varit med är supertrevliga, men komplett galna hela bunten. Och så jävla grova i munnen så jag går runt i ständig chock haha. Men kul är det.

Känner mig ensam, tryggheten är borta och vetskapen att jag ej ännu har något permanent boende gör mig nervös. som tur är har jag så jävla mycket att göra på dagarna så jag hinner nätt och jämt tänka. Inte ens kvällarna är jobbiga för jag stuper i säng. Dock saknar jag att komma hem och berätta om min dag och jag är mer sugen på att träffa någon än på jävligt länge. Ska hitta mig en fin skåning tror jag;) En redig påg!

Jag vet dock inte hur jag ska lära mig hitta i hela Lund, vårt område är verkligen belagt över precis hela lunds kommun och jag har knappt varit här tidigare. Blir jävligt intressant när jag sätter mig på cykeln eller i bilen på tisdag och har tio brukare att hitta rätt adress till... HAHA, good luck.

Nu är jag så trött så jag funderar på att lämna datorn, sätta mig och läsa och ladda telefonen och sedan sova gott hela jävla natten för imorrn är jag ledig! Då blir det Malmö och bio som väntar. Gunatt!

Alltså vafan, jag var ju kolugn nyss. Allt ordnar sig. Klart det gör. Bostad verkar finnas. Men jag har tröttnat på alla ensamstående invandrarkillar som "jetejerna" vill dela sin 2a eller trea med mig. Haha! Men det löser sig! Dock hade jag bokat en biljett till Kent-konserten i Malmö helgen om två veckor, men jag jobbar då! Jävla skit! Det är jag mest ilsken på just nu faktiskt.

Allt löser sig... Allt löser sig.. Allt löser sig....!!!!
Säger vi:)

Varför har jag låten till Bo- Ko på huvudet? Varför är en kossa en han?

Skål!

Jag har fått jobb i Lund. Jag ska hyra ett rum i Malmö. Jag försvinner på söndag morgon från Norrköping, till mitt nya liv.

Sammanfattningsvis.

Jag har alltid varit en fegis. Alltid sett mig själv som någon som aldrig ens tar steget och vågar göra någonting som jag drömmer om. Jag låter det vara, för det är bekvämt. Men sen förbannar jag mig själv, hatar, hånar. Fegjävel tänker jag och trampar vidare i mina uppkörda hjulspår.

Nu är fegisen borta. För ett par veckor sedan ringde de från ett jobb jag sökt, som jag för längesedan glömt bort. Men de ville ha mig dit. Jag åkte dit, trotsade det värsta vintervädret, trotsade inställda tåg okrånglade en jävla massa,trots ingen sömn och begynnande mega- förkylning så tog jag mig ner, fick jobbet och lovade dyrt och heligt att jag kunde börja arbeta på måndag. Japp, detta lovade jag alltså i måndags och nu är det bara några dagar kvar.

Kul va! javisst! Jag har ingenstans att bo där nere. Ännu. Jag ska bo på nåt jäkla vandrahem första veckan. Som är ett gammalt tåg. Sen ska jag ägna hela veckan åt jobbintroduktion och att gå på lägenhetsvisningar. Det kommer bli en galen månad. Fegis-Anna sitter här inuti mig och tok-skakar. Jag bara skrattar åt hela situationen. Vill man så går det brukar jag säga åt mina gamla där jag förut arbetade. Och det gör det ta mej fan tydligen. Men visst läskigt är det. Jag har vänner därnere tack och lov.

Jag var och sade adjö åt mina gamla kollegor. Blommor och tårta. Ena avdelningen jag var på visste om att jag sökt jobb så de vart mest glada och önskade mig lycka till. Samordnaren blev rörd när jag kom med en kruka gula krokusar åt henne och min favoritavdelning med de allra bästa kollegorna i världen blev nästan ledsna. Fick kramar och de hoppades att jag skulle komma tillbaka någongång. jag ville inte ta farväl av de gamla, det kändes på tok för hårt. Kändes fint att veta att man gjort ett intryck, avtryck. Att vissa minns en för det man gjort. "Den bästa vikarien" fick jag höra. TACK!

Nu ska jag ägna mina sista dagar i den här staden till attumgås med nära och kära.

jag har en känsla av att det kommer bli mer blogginlägg när jag kommer söderöver. Något nytt att skriva om liksom:)