Alvh

Jag har inte velat uppdatera min blogg då jag inte haft usb-sladden till kameran tillgänglig. Men nu ska jag berätta om sommarens höjdpunkt, förra fredagen 080808, Way out West i Göteborg och Broder Daniels avsked.
Såhär såg jag ut när jag gick:

Gick runt på området från tidig eftermiddag, lyssnade på Franz Ferdinand och Mando Diao, halvlyssnade på The sonics sittandes i solen med en iskall öl och en tallrik sushi. Hörde lite Looptroop rockers, sigur ros, okkervil river och sonic youth.

I fyra timmar satt jag framför scenen. Eller inte bara satt, för jag stod också. Pratade med en kille som läste till apotekare i GBG och var där för att se Grinderman som spelade innan Broder Daniel på samma scen. Självklart hade fjortisarna hunnit före, de med stjärnor på kinderna och två kilo kajal. Pojkar och flickor med rufsigt hår och converse. Jag undrar vad Nick Cave tänkte när han med Grinderman stod på scenen och dessa små flickor och äppelkindade pojkar förvirrat stod längst fram och låtsades vara intresserade... Men de där hör till hela Broder Daniel kulturen, så visst skulle de vara där. Det skulle de verkligen.

Men Nick Cave och gänget var strålande..

I had to get up to get down to start all over again
Head on down to the basement and shout
Kick those white mice and black dogs out
Kick those white mice and baboons out
Kick those baboons and other motherfuckers out
And get it on get it on get it on
On the day that you got born

Helt underbart, den där mannens röst är magisk, trollbindande... Den kanske gör sig mer tillrätta i alla låtar med The bad seeds, och även om Grinderman är i princip samma gäng så är Grinderman något helt annat.
Någon recension tänker jag inte ge, mer min egen upplevelse, för recensioner är jag inte bra på.

Lite random bilder från Grinderman:

Sedan var det äntligen dags för inte bara festivalens höjdpunkt utan också sommarens och till och med årets höjdpunkt. Broder Daniel. Många har lyssnat sig igenom svåra tonår med Broder Daniel, förståtts, tagits på allvar i deras texter och musik. Tillåtits vara den man är, men ändå kunnat känna en samhörighet med varenda jävla tonårings kriser och mardrömmar.
Jag har nog aldrig gått in totalt i musiken, då jag aldrig haft någon annan än mig själv att dela den med. Mina kompisar upptäckte dem aldrig. Annars hade jag säkert också varit en sådan "flicka längst fram". Men jag har alltid avgudat dem.

Nästan alla låtar som man verkligen älskar var med, I'll be gone, lemon, work, shoreline, whirlwind, when we were winning, och så vidare,men några saknades såklart. Det var känslosamt både för oss och för bandet som ju faktiskt hyllade Anders. Nya låten hold on to your dreams har jag efter en vecka fortfarande på hjärnan, och inte på något dåligt sätt.
Henrik Bergren var vacker i en svart cape och käpp, som aftonbladet skrev: "en blandning mellan en 1700-tals kusk och Jack the ripper" ...”Glöm inte att BD aldrig kan dö, även om vi inte spelar ihop” säger han.

Vädret var stålande hela dagen, men mot slutet av konserten kom regnet, stämningsfullt, tajmat... Och välkommet. Har aldrig varit med om en sådan trängsel, jag stod nästan längst fram och var glad att jag inte är en tunnis,man kunde ju knappt andas och än mindre röra sig. Mobilen hade ignen täckning då den var i den tätt packade folkmassan och man behövde inte gå på toaletten för man svettades så mycket.

Oj känns som jag bara tagit en näve minnen och slängt upp här, som sagt ingen recension, mest för mig att komma ihåg. Sammanfattningsvis var iallafall Broder Danielkonserten fantastiskt, sorglig, smärtsam, underbar, stämningsfull och slutet på något stort, men även början till något nytt. Ibland måste något ta slut för att man ska hitta en annan väg. Henrik står ensam kvar på scenen med gitarr, och sjunger stillsamt No time for us, för nu är det slut förklarar han.

BD satte även punkt för min sommar och jag är jävligt nöjd.