Valentine.
Du skulle ringt mig vid lunch och frågat om vi skulle fika nere på Lindahls på stan. Du hade bjudit, det gjorde du alltid. Det var så det skulle vara. Och du hade stått där och väntat när jag kom. Med glasögonen i pannan. Sedan hade du beställt en giffel med ost och skinka och en chokladbiskvi och kaffe. Och jag hade hällt upp kaffe åt dig, med en liten skvätt mjölk precis så som du ville ha det. Sedan hade jag letat upp någon bra plats medans du betalade.
Sen hade vi bara suttit där och jag hade berättat om tentan jag just skrivit, och allt annat plugg jag håller på med. Du hade varit stolt.
Du var alltid den jag kunde berätta om saker som gått bra, som jag visste skulle glädjas. Villkorslöst.
Nu vill jag inte vara någon till last så jag berättar lite bara, men mina innersta tankar får stanna där de är. Man kan nog säga att jag saknar bekräftelsen. Och är det så konstigt egentligen? Vem vill inte bli bekräftad ?
Pappa, det är över ett halvår sedan du försvann. ibland känns det som igår vi sågs och ibland så känns det som hela livet gått sedan den dagen. Den där hemska dagen i Augusti, då du helst plötsligt upphörde att finnas till. iallfall i den här världen.
Men jag tänker på dig varje dag. jag tänkte på dig idag när jag gick förbi Café Swartz. När vi åt lunch där ibland.
Allt påminner om dig. Därför var jag rädd att bo kvar i den här staden, men det har på något vis blivit min räddning. Snacka om ödets ironi.
Sov gott pappa och hoppas du har en bra alla hjärtans dag. För du finns iallafall i mitt hjärta. Föralltid.
