Bara ännu en av dessa dagar här.
"...en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö."
Hoppas det inte är så... För detta går inte längre.
Oktober.
Höstdeprssionen knackade på dörren häromdagen och jag släppte som vanligt in honom. Inget konstigt med det, en gammal bekant som hälsar på. Han kommer stanna ett tag, det gör han alltid, slänger sig på soffan, tittar på dåliga TV-program och allt som oftast hänger han över min axel, gör det omöjligt för mig att göra någonting. Han är ett kräk egentligen. Men av gammal vana släppte jag in honom och han är för stark för mig, jag kan inte kasta ut honom.
Han får mig att känna massor saker, får mig att tänka på dig, får mig att fundera på om jag ska våga det ena och det andra, får mig att tänka på allt mellan himmel och jord. Det konstiga är att tanken alltid blir dunkel och disig.Ifrågasätter och rör om i min värld. Men samtidigt lamslår han mig och det enda jag vill göra är att gömma mig under bråten på mitt golv tills någon gräver upp mig i en tid då allt är ljusare och jag är på rätt kurs igen.
Han får mig att känna massor saker, får mig att tänka på dig, får mig att fundera på om jag ska våga det ena och det andra, får mig att tänka på allt mellan himmel och jord. Det konstiga är att tanken alltid blir dunkel och disig.Ifrågasätter och rör om i min värld. Men samtidigt lamslår han mig och det enda jag vill göra är att gömma mig under bråten på mitt golv tills någon gräver upp mig i en tid då allt är ljusare och jag är på rätt kurs igen.
